onsdag 15 oktober 2014

Hösten....


Tänkte väcka bloggen från sin Törnrosasömn!
Hittade då detta inlägg som jag inte förmådde posta då. Det har nu gått 4 1/2 år sedan Sussie gick bort och jag saknar henne fortfarande så ofantligt. Saknaden kommer nog aldrig att minska men jag har lärt mig att leva med den.
Jag trodde när jag skrev nedanstående inlägg att jag skulle börja blogga igen men det har inte gått.
Nu gör jag ett nytt försök.
Jag börjar med att släppa iväg det inlägget som aldrig gick iväg 2014.

November 2014
Nu känns det som om ljuset börjar komma tillbaka efter det mörker som jag har befunnit mig i under det som har varit av 2014!
Ja, jag vet, vi går mot mörkare tider, men, det känns ändå lite, med betoning på lite, ljusare.

I slutet på januari gick ridån ner för mig och allt blev svart.
Min bästa vän, vapendragare, min dagliga samtalspartner, min  älskade bonussyster Susanne, satte sig vid sitt köksbord och dog! Vi hade varit bästa vänner i 51 år! Hålet som fortfarande finns i mig är så stort. Halva jag är borta, vi var ju i symbios, trots en sträcka på nästan 60 mil.
Det vi inte visste om varandra var inte värt att veta. Vi visste oftast vad den andre skulle säga så vi fyllde i varandras ord.  Vi delade varandras glädje och sorg
Jag saknar henne så ofantligt mycket!
Jag gråter inte varje dag längre. Jag klarar oftast av att prata om henne.
Men, det är anledningen till att jag inte varit här.......